blooommans

Den viktigaste platsen i mitt hjärna har nu försvunnit. Den är trasig, känns som en flinga, sådär tunn å frasig. De känns så jobbigt att inse att vi faktiskt inte va menade för varann, jag kommer aldrig glömma den dagen du försvann.
Jag älskar dig så, men du va för svår för mig att nå. Jag önskar att allting va bra, så de kunde föralltid vara du å ja.
Trodde aldrig man kunde sakna någon så mycket så att de gör ont. Jag har gråtit mycket för dig, de som har gjort mest ont va att du lämna mig.. Kommer aldrig glömma den där dagen, den där grova klumpen i magen.
Att höra dig gråta i telefonen gjorde mig så svag. Det fick mig att förlora tårar med obehag.
Jag vet att du hatar att jag skriver till dig, men denna text va verkligen riktad mot dig. Har suttit å tänkt en del, vilken fin kille jag har förlorat, men de va inte mitt fel.
Gud ville inte att de skulle vara du å jag. Han stod inte på någons sida. Varken din eller min. Nu ska jag ta mitt hjärta å vrida. Jag ska börja om. Från den början då vi inte ens kände varandra. De gör ont, men jag måste.
Seni Özlüyorum.

Hata mig inte mer för att jag skriver till dig. Det visar bara hur mycket du betydde för mig..